![[BergThor]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Drömtydning
Hej! Skulle väldigt gärna vilja ha hjälp från någon som kanske förstår vad det här innebär: Jag drömmer väldigt ofta att jag på något vis tappar alla mina tänder. Ibland så sitter dom väldigt, väldigt löst och jag får tillslut lov att dra ut tänderna med fingrarna då dom ändå bara gör mer skada än nytta. Men väldigt, väldigt ofta så drömmer jag att tänderna krasas sönder och hela munnen fylls med tandflisor. Jag försöker plocka och pilla ut dom men tillslut så har jag hela munnen full av tandflisor och jag känner hur dom åker bakåt mot halsen och tillslut så kan jag varken prata eller andas. I alla dessa drömmar så har jag väldigt ont i munnen, jag känner smärtan där tänderna är lösa eller där dom lossnar ifrån. Jag drömmer detta ungefär en gång i veckan men ibland kan det bli så ofta som 3 gånger i veckan. Vaknar alltid med panik och måste känna med fingrarna så att alla tänder fortfarande sitter fast innan jag kan slappna av och försöka somna om igen. Det är otroligt obehagligt!
Finns det något i din livssituation just nu som du har svårt att bearbeta? Någonting som har med stolthet att göra? Kanske du försöker laga, eller bygga upp, men ju mer du försöker så blir det bara värre? Någonting som överväldigar dig så att du förlorar delar av hur du kommunicerar? Som att något hindrar dig att säga det som du behöver säga? Försök att samla ihop dig själv, koppla av, och försök att se allt i sitt rätta sammanhang
U R us
Det enda jag kan tänka mig är att vi har en dotter på 16 månader, när hon föddes så fick jag en form av förlossningsdepression och den har sedan övergått till en fruktansvärd separationsångest. Jag kan inte lämna henne för jag är livrädd att hon ska känna sig övergiven. Hon är dessutom otroligt mammig så när jag går ut ur rummet för att hämta en sak bara så följer hon efter mig direkt och blir jätteledsen. Även om min sambo, hennes pappa, är med henne fortfarande så är det mig hon skriker efter. (Vi behöver varandra lika mycket.) Jag är fortfarande föräldraledig med henne och jag skulle kunna vara det hur länge som helst om jag fick bestämma själv, men det måste ju vara ekonomiskt hållbart också och det är ju inte kul för sambon som måste betala det mesta själv. Så tanken är att jag ska börja jobba och hon ska börja på dagis till hösten ungefär, har inget datum spikat än, och jag har en fruktansvärd panikångest över det här. Har mått dåligt och börjat gråta så fort jag tänkt på dagis sen hon var ca 6 månader. Och alla vi träffar tjatar och frågar när jag ska börja jobba igen… Jag är inte ett dugg bekväm i att lämna iväg mitt barn till främlingar. Det är jag som är mamma så det är jag som ska ta hand om henne! Dessutom så trivs jag inte i huset vi bor i nu, inte staden vi bor i heller, men allt det här vet min sambo om och vi har pratat om det iallafall men det finns inte så mycket att göra åt det nu än att bara acceptera läget. Min familj och släkt bor även nästan 20 mil härifrån så jag är ganska så ensam. Går bara hemma hela dagarna och mår dåligt, rädd för det mesta känns det som, men min dotter är det bästa som någonsin hänt mig och jag älskar henne över allt annat!
Du har mycket att prata om, så försök att få en tid till en psykolog eller kurator, som kan hjälpa dig att reda ut saker och ting.
U R us
Det går många nervbanor till alla tänder, det är därför vi inte gillar att gå till tandläkaren. Det minsta man känner av dessa nerver i avkopplat tillstånd ju lättare att drömma om tänder. Kanske man ska kolla tänderna.
Drömmen i sig kan handla om smärtsamma förluster i livet, anhörig, djur, arbete, skilsmässa, flytt. Eller att man är rädd för att förlora något viktigt.
Tänk efter vad står du i just nu, vad ser du försvinna ur ditt liv. Är det för plågsamt prata med någon…Mvh/WL
#4 Tack för ditt svar! Jag har inte upplevt några smärtsamma förluster på sistone. Bor kvar på samma ställe, är fortfarande förlovad med sambon, har inga djur (än) osv.. Det enda jag kan tänka mig är att det skulle vara dottern som jag oroar mig för så mycket. Är ju livrädd för att förlora henne! Har en fruktansvärd separationsångest, du kan läsa om situationen i svar #2 . Vill verkligen inte att hon ska börja på förskola till hösten/vintern. Är så rädd att något ska hända eller att hon ska känna sig ensam och övergiven. Det är ju jag som är mamma så det är jag som ska ta hand om henne! Inte någon främling som har en massa andra ungar att hålla koll på samtidigt…. :(
Ja du är nog oron på spåren! Oron för barnen hugger tag i oss väldigt stark.
Du vill ge ditt barn det allra bästa och jag har fyra barn är själv utbildad barnpedagog, samt arbetat som speciallärare fram till pensionen. Att släppa kontrollen är nog det som gör att du tappar tänder i drömmen.
Ibland så säger man att Förskolan ger barnen självständighet och vänner. Men jag hade alltid några andra mammor som var gravlediga, öppna förskolan och kyrkans barntimmar att träffa andra barn på.
Man måste hitta modell som passar en själv, hur länge barnet ska vara på förskolan om dagarna. En del barn längtar dit, andra är mer försiktiga och föräldrabundna, helst de första tre åren. Men ibland kan man inte välja, då får man forma dagen så gott det går.
Pedagogerna gör så gott de kan, det är oftast bra miljö där. Men jag förstår dina tankar helt och fullt. Synd att man inte får välja och få en lön för att ta hand om sina egna barn om man önskar det!
Hoppas du hittar en bra modell. Det är säkert det som gör dina tanddrömmar!Rädsla för separation, att något förändras! Lycka till med allt…Mvh/WL