2019-11-12 22:43 #0 av: Remember9

Under flera års tid har jag med jämna mellanrum drömt om ett vackert men förfallet gammalt hus. Omgivningen huset befinner sig i växlar mellan drömmarna men huset förblir detsamma. Första gången jag mötte huset befann det sig uppe på en liten kulle med sjöutsikt. Det var så otroligt vackert!
Inne i huset fanns gamla murkna möbler och man såg att det hade varit ett älskat hem en gång i tiden men nu fallit för tidens tand. Jag kände i mitt inre att detta huset vill jag äga! Jag fann en trappa och kikade upp mot övervåningen men fann bara mörker... Jag lyfte ena foten för att ta steget upp men fylldes plötsligt av en överväldigande känsla av ondska. Jag satte ner foten på trappsteget och mörkret fick plötsligt liv. En oskarp siluett tittade ner på mig och jag kräktes nästan av ondskan väsendet utstrålade. Det var första gången jag såg huset.
Andra gången ägde jag huset. Jag började kärleksfullt restaurera de vackra gamla möblerna och det nedgångna huset. Jag kände närvaron av det onda väsendet på övervåningen men det störde mig inte om jag inte försökte ta mig upp på övervåningen. Jag kom upp till andra trappsteget denna gång innan känslan av ondska blev så stor att jag tvingades lämna huset.
Tredje gången och jag äger huset men har nu hyrt ut det. Jag hälsar på och det är nu grundrenoverat och underbart vackert! Hyresgästerna är så stolta och vill visa mig runt. Jag sneglar ut genom ett fönster och känner/ser att huset inte är byggt på den idylliska kullen jag trott, utan vi befinner oss på en gammal gravgård med omärkta gravar. (de var gamla redan innan huset byggdes och de som köpte marken visste inte ens att gravarna fanns där de ville bygga sitt hus.) När jag kände gravarna (de syntes inte men jag visste att de var där) kom jag ihåg det onda på övervåningen. (hade glömt bort det.) och jag frågar försiktigt av hyresgästen om jag kan få kika på övervåningen? Hon bleknar märkbart inför min blick och viskar att det inte är möjligt. Och jag ser genast att hon också sett det onda. Drömmen slutar med att jag tittar upp i den mörka trappan och tänker att nästa gång ska jag spika igen öppningen så det onda aldrig mer kan ta sig ut. Jag vet att om jag går upp kommer något att släppas lös. En kletig odska som sprider sig som förruttnelse genom värden.
Min hals snörps samman bara jag tänker på den överväldigande känslan av ondska det väsendet ger mig. Men jag får inte heller en känsla av att det är ute efter människor det bara existerar och väntar.
Vad tror ni om mina drömmar?