Jag drömde om vampyrer inatt, värsta mardrömmen. De hade tagit min familj. Och jag var inte jag, jag var en liten grabb på typ tio år. Och jag var i USA nånstans och alla pratade engelska i min dröm. Iallafall, vampyrerna, en kvinna och hennes medhjälpare (en man) hade rövat bort min familj (min riktiga som finns i verkligheten) och tagit dem nånstans och jag var ensam i vår villa… fast sen var jag inte ensam utan jag hade min tjejkompis där. Som var också tio, typ.

Sen kom han medhjälparen och skulle ta mig dit min familj var. Och dricka mitt blod. Så jag sprang, över gården, staketet, upp på ett berg och jag visste att jag var en fegis som flydde istället för att rädda min familj och min tjejkompis. Så sprang jag över stenarna på berget, tog sats och skuttade ut i luften och flög!

Det var som att simma och dyka i vatten, fast i luft. Det var en härlig känsla, men jag var rädd. Folk tittade på mig och pekade från marken. Men jag kunde inte flyga hur länge som helst och nu hade medhjälparen hunnit ifatt mig. Han tog mig i sin sportbil till stället där tjejvampyren var. Min tjejkompis var också där, och min familj, som låg i nån sorts dvala. Nu kunde jag inte fly längre. Vampyren bet mig, men då blev jag tjejkompisen istället för killen jag var från början… Och insåg att jag var ensam kvar. Alla var vampyrer, och jag kunde inte fly och ingen kunde rädda mig.

Sen vaknade jag och var kissnödig men också fullständigt livrädd. Jag kramade om min sambo som låg bredvid mig, men så fick jag för mig att han kanske också var en vampyr så jag vände mig om och somnade om igen. Innan jag hann somna om, så tänkte jag, flera gånger om "det går inte att fly dina problem…de hinner alltid ifatt dig.."

Så drömde jag om vampyren igen, men jag minns inte något annat än att vi var i något heligt rum av nåt slag och att jag tänkte om vampyren "fan, hon är ju en riktigt bra skådis".

Att man kan vara så rädd… Jag är 27 år och känner mig fortfarande skrämd av drömmen… Så det var skönt att skriva av sig lite.