Alltid försenad
I natt kämpade jag med att komma i tid - igen! Det är en återkommande dröm där jag oftast han en tid att passa och så är det alltid något som går fel. Oplanerade saker händer på vägen, något eller någon strular m.m. och jag kommer försent, eller i bästa fall kommer i tid, men är fullständigt utmattad och sönderstressad efter alla missöden.
På tisdag ska jag träffa en vän som jag inte sett på länge och äta lunch med henne (i verkligheten). I natt drömde jag att jag var på väg till henne och precis när jag är nästan framme och står på trottoaren, inser jag plötsligt att jag är barfota. Mina skor är borta och jag får panik. Jag kan inte gå in på en restaurang barfota. Så jag springer hem för att inse att skorna inte är där. Sedan kommer jag på att jag varit på en tillställning innan och lämnat skorna där. Så då tänker jag att jag måste ta tåget för att komma dit, men inser att tåget precis avgått….
Ja ni förstår, det håller ju på så här hela tiden och det blir bara fler och fler hinder. Jag förstår inte drömmen då jag i verkligheten aldrig är försenad. Jag är noga med att planera tid och även om det kan bli lite stressigt ibland och mycket som ska fixas så hinner jag alltid. Varför är jag alltid försenad i drömmen, när det stämmer så dåligt med verkligheten?
"As you start to walk on the way, the way appears" - Rumi
Alla hinder som målas upp i drömmarna?
Kan det vara ett kall på dig själv. Sätter du andra före dig själv? Alla dessa missöden som uppstår/ alla dessa tillfälligheter all den stress du känner.
I verkligheten har du koll. Du håller avtalade tider. Är förberedd inför möten med andra. Känns som kontroll är en stor driv kraft inom dig *irl*
Hur har du det med relationen till dig själv och egen tid?
#1
Egen tid är jag dålig på. Det är tyvärr så att andra alltid kommer först och att jag lider av "duktighetssyndrom". Något jag egentligen är väl medveten om och försöker jobba bort.
Så man skulle nog kunna säga att det är jag sätter upp hindren för mig själv, för att kunna leva fullt ut. (känns det som nu) 🤔
"As you start to walk on the way, the way appears" - Rumi
Jag tog fasta på att du är barfota helt plötsligt. Kan det vara så att du tvekar inför att visa dig som den du är inför din vän? Kanske att du behöver "visa framfötterna" inför henne litegranna? och att det skulle vara en framgång för dig, att våga visa dig för den du är. Våga vara nära dig själv i dina inre tankar och personlighet, så kommer du att slippa vara så mycket ute i "otid" .
U R us