Jag drömmer väldigt livligt, om lite allt möjligt. En dröm jag drömde nyligen är av sådan typ jag kommer ihåg väldigt detaljerat, från början till slut. Jag hade gärna velat få den tolkad eller liknande, då jag tycker den är rätt intressant.

Jag sitter i mitt vardagsrum med mamma och pappa. Jag vet att det är vardagsrummet, men det ser egentligen inte ut som det vi har. Det är sent på kvällen, så jag reagerar på att ljuset utifrån fortfarande är såpass starkt. Jag kollar ut genom fönstret och ser att solen är klarblå. Det är väldigt vackert. Jag funderar förvånansvärt lite på det, och vänder det ryggen snabbt. Jag pratar sedan med pappa om en serie jag ser, då jag hör att mammas telefon ringer. Jag hör att mamma springer i trappan, varpå jag går efter. Sedan säger hon stressat med iskall ton, "Jorden kommer gå  under." Det är först då det går upp för mig vad det var jag såg förut. Jag blir i full panik och skriker på min syster och pappa att börja packa. Jag springer runt i huset i full panik men total fokus. Jag letar reda på det jag i ögonblicket tycker förfaller mest värdefulla. Mot min vakna förvåna, så tar jag med mitt gosedjur jag fick vid födsel, tuggummi och de snacks jag hittade. Jag har en så självklart lista i huvudet, men det är som att jag glömmer av den precis när jag ska ta det jag ska ha. Jag vet på något sätt att vi kommer bli upphämtade om några minuter, så tiden är knapp. Precis då vi ska ut till farkosten, måste jag och pappa springa på toa. (Vi båda har "reseblåsor") Vi hoppar in i vår skjuts. Skeppet vi sitter i är rund i formen, stålgrå i färgen och väldigt rymlig. Piloten satt i singelsäte framför alla, sedan var där två par säten efter varandra. Jag skojar till min pappa att det nu blir som i The 100 (en serie om återvändande till jorden efter katastrof). Jag gör det nog för att lätta lite på stämningen, för jag är helt förstörd. För jag vet inte om vi kommer komma ut levande.

När vi lyfter går vi igenom lite av vad vi tagit med. Mamma säger då att hon tagit med vår kanin M. Där lättade mitt hjärta, men grejen är bara att hon är avliden sen ett år tillbaka. Då kom jag att tänka på min häst, G. Jag får panik och skriker till mamma att "G, vi måste ta med G". Jag blir helt förtvivlad och brister, och säger att han får ta min plats. Mamma förklarar att det blir alldeles för tungt. Jag accepterar det förvånansvärt snabbt, för att sedan ännu en gång skämta för att lätta på allt. Jag säger något i still med att han ju kunde flyga efter planet på något sätt. När jag lugnat ner mig kollar jag ut, och jag blir helt lugn. Naturen är så vacker. Träden är så gröna, gräset likaså. Allt glänste i guldiga toner, och vissa träd flammade i röda och orangea färger. Det var som att alla årstider var där på samma gång. Något vatten var lite fryst, medan en annan bäck rann i dubbelt tempo. Allt höll på att kollapsa, men det såg ändå så lugnt ut. 

Flyget åkte stundtals på marken, stundtals i luften. Vägarna var väldigt krokiga och hala. När jag är fullt upp ei att inspektera marken, blir den helt blå. Jag stannar upp och tänker att det är nu det händer. Men innan jag hinner tänka mer kommer rosa toner till, sedan orangea, gula, vita… En stor bild bildas under oss. En stor målning med djur och natur, som sedan blir till verklighet. Jag gråter till lite grann, för jag tror jag vet vad som väntar dem. Jag ville dem så mycket bättre, men samtidigt har dem det nog som bäst där, helt ovetandes. Sedan blev vägen synlig igen, och var än mer  krokig. Det vankades storm. Piloten bökade sig och verkade stressad och något irriterad. Vid ena ögonblicket susade skeppet upp, och sedan ner väldigt snabbt. Han kunde ej bestämma sig för om han skulle ta oss över träden och rakt igenom stormen, eller åka på vägen mellan fallna träd. Han körde mellan dem, och något var så fint med det. Det var så argsint och sorgligt på samma gång. Moder natur hade sagt sitt, hon ville inte ha oss här. 

I nästa ögonblick är vi framme vid en flygplats, eller liknande. Jag antod att det var här alla skulle sättas i de större skeppen. Alla var tillsynes så oberörda, men jag var helt förstörd. Jag fick inte fram några tårar, men jag hopade i min andning och ögonen sved. Jag och min familj gick i samlad trupp genom alla människosamlingar. De satt vid bänkar runt om i byggnadens lokaler, som verkade oändliga. Jag mötte flera främlingars blick, varpå vi samlades i någon slags acceptans och förståelse för varandra. Det var så vackert. Vi nickade mot varandra, utan utbyte av ord, och jag gick vidare. Nickade mot någon annan, log, gick vidare. Trots alla samlade, var det helt tyst. Till slut kommer vi till en större samlingssal. Där fanns flertalet runda bord med fyra-fem stolar vid varje. Allt var vitt, men inte så skrämmande sjukhus-vitt. Vid ett av borden satt ett ungdomsgäng som jag la märke till. Mamma letade efter vårt nummer, jag antod att alla blev tilldelade ett varsitt rum. På vägen dit gick vi in på en toalett. Där tvättade min syster sina händer, och det var först då jag blev varse om att viruset fortsatt härjade. Jag fick ångest och blev otroligt stressad över att jag ju hade glömt handspriten. Strax därefter kommer en tjej i min ålder in. Hon spritar händerna, och kollar sedan menande på min pappa och mig. "Alltså, man måste ju fortfarande sprita händerna, jag menar det är ingen semester", säger hon till oss. Jag ville instinktivt skratta, för det kändes som att jag var den enda som förstod att vi  alla troligen skulle dö ändå. Jag hinner dock inte säga något om varken det eller att jag är väldigt noggrann med det annars, innan hon säger att hon kanske hade en handsprit till övers. Jag blir lättad och tackar henne djupt. Hon går ut från toaletten, och jag säger till min pappa att följa med, och hålla koll på vägen. Tjejen går lika snabbt som när personalen i livsmedelsbutiker ska visa vägen till en produkt, jag hinner knappt med. Jag tror att jag har tappat bort henne, då jag ser att hon sitter vid bordet där ungdomsgänget förut satt. Jag knackar henne hoppfullt på axeln, varpå hon vänder sig om med helt annan attityd. Hon fräser åt mig, flinar lite och ger mig en otroligt liten flaska, med innehållande max några ml handsprit. Jag känner mig förnedrar, men drar mig undan utan något mer. Jag säger inget till pappa, utan vi går för att leta reda på vårt rum. Vi öppnar dörren till vad jag antar är vårt hem tills dess i dör. Slut. 

Förlåt för lång och möjligtvis lite bökig text, men jag tänker att där kanske är flera saker att plocka ut? Skulle bli så glad om någon hade velat ge sina åsikter om så bara en liten del av den.