Miljön där vi satt på en bänk ute plats på grusplan., Det var sommar. Himlen var blå, trädens löv var gröna.

Det var varken varmt eller kallt. Det var alldeles så där lagom.

Det var jag, en sjuksköterska som hade långt svart hår. Hon var lång och utstrålade stolthet.

Det var vi två som satt på bänken. Brevid sjuksköterskan stod det en manlig doktor, som var någonstans i 30 års åldern. Dom samtalade.

Jag satt brevid och betraktade, som en åskådare.

Plötsligt dök det upp en man och en kvinna på grusplanen. De dansade, tror att de buggade. Utan musik.

Det såg lite roligt ut.

För mannen var lite späd och kvinnan hon har lagom rultig och tog plats (pånåttvis)

Den rultiga kvinnan slet tag i mannen och det var hon som förde i dansen. Hon bar upp och snurrade på honom, istället för tvärt om.

Han såg väldigt paff och förvånad ut.

Jag minns att jag log, samtidigt som jag hade koll på sköterskan och doktorn.

När doktorn gick iväg blev sköterskan plötsligt upprörd. Hon som varit så mild och stillsam i samtalet.

Hon klagade över alla ordinationer som hon var tvungen att utför.

Vem trodde han att han var? som bara kom och gav order? osv.

Min betrarktar roll var över och jag svarade henne: Du kanske ska ta och vidare utbilda dig, så du slipper frustrationen.

Hon la huvudet på det gråaktiga uteborde gjorde en grimase och bad (GUD) tror jag att han skulle lobotomera henne.

Det hela såg så urbotat knäppt ut så jag började skratta inombords, och skrattet steg inom mig  (visste ju att det var opassande att skratta i situationen) men det bara bubblade upp och ut ur mig.

Jag vaknade av att jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen. Ett sånt där knäpp skratt som inte går att få bukt med.