Jag drömde, eller vad jag nu höll på med, följande:

Jag ligger utsträckt på rygg i min säng och är helt klädd i vitt. Kroppen är som ett skal.

Min själ svävar lodrätt bredvid sängen, ibland är jag uppe vid taket, ibland någon decimeter ovanför golvet. Trots att jag svävar känner jag mig tung. Själen ser på kroppen där den ligger. Jag känner mig orolig, eftersom jag inte vet vem jag är, mitt konkreta fysiska skal eller det som svävar omkring.

Bredvid mig har jag en man, som håller varligt om mig. Vi svävar tillsammans. Han är några år yngre än mig, poet och troligen schiziofren i verkliga livet (jag läser honom som poet och har en känsla av att han inte mår så bra IRL). I drömmen säger han mig att jag ska ska vara lugn och allt är som det ska. Trots hans tröst känner jag mig inte lugn.