Jag drömde inatt att jag, som så många andra gånger, att jag gick runt i ett förortsområde. Med mig hade jag en man, jag tror det var min före detta sambo eller så var det en älskare jag haft för några år sedan. Eller så var det båda två. Jag uppskattade hans/deras närvaro för exet är mycket vacker och älskaren är en sexgud och var det särskilt i drömmen, skönheten/sexet var upphöjt till 1000 men jag upplevde också hans/deras närvaro som otroligt krävande och också kränkande eller skämmigt på något sätt. Det hela var väldigt mycket som jag kände inför både mitt ex och min älskare i vaket tillstånd. Jag älskade hans skönhet och att de var så bra på att tillfredställa mig sexuellt, men exet var mycket krävande och kvävde mig med sitt sätt och sin svartsjuka och älskaren skämdes jag lite för för han var så mycket äldre än mig och inte speciellt snygg.

Tillbaka till drömmen.  Jag har vart i det här förortsområdet flera gången innan i mina drömmar men det är inget jag känner igen från verkligheten. Vi gick runt där tills vi kom till en tunnel (som jag genast kände igen). Tunneln är nersprayad med graffiti och det står ett gäng ungdomar där och någon har slagit upp ett korvstånd. Inne i tunneln. Det kommer musik nånstans ifrån och bakom tunneln skymtar ett stängsel och bakom stängslet fri blå himmel med rosa molntussar och björkar med nyutslagna knoppar. Stora stenar som jag känner igen från min barndom.

Jag hör ett porlande vattenfall och i nästa ögonblick springer jag runt i skogen. Jag är iförd nån slags dräkt "Ronja Röverdotter-style", mjuk och grön med byxor och en sån där tunika med snöre i midjan. Jag känner mig mycket fin i min dräkt, och mycket smal (i vakna livet så håller jag just nu på och kämpar för att gå ner några kilo inför sommaren). Mitt hår fladdrar på ett mycket förföriskt sätt i vinden. Så plötsligt tar jag fram en kniv och skär av benen på en liten faun! Om ni har sett Disneys "Fantasia": precis så såg den ut. Liksom urgullig i sin knubbighet och med sina enorma, fuktiga ögon.  Kan nästan svära på att den var tecknad också. Faunens kompis stod bredvid och bad för sitt liv men jag bara tog de små benen och slet av köttet med mina tänder och åt. Sen sprang jag igen och den här gången nu var det jag som var jagad. Vargen var lös. (Att den kan vara något annat än lös i skogen det kan bara drömmars ofelbara logik förklara). Tillbaka till vattenfallet igen med en vit varg i bakrunden - sen vaknade jag. Och jag kände mig på något konstigt sätt både rädd och upphetsad och det var en skön känsla.

Jag berättade om drömmen (men uteslöt vissa delar) för min sambo imorse och han visade sitt vanliga svala intresse. Jag tänkte att gud vad underbart att jag är med honom som inte kväver mig eller får mig att skämmas. Samtidigt så längtar jag tillbaka till hon där i skogen, som samveteslöst slaktar något fluffigt gulligt och äter upp köttet, springer vig som en lokatt och sover under ett vattenfall.